1637-1712 Dutch Jan Van Der Heyden Gallery Van der Heyden grew up in Gorcum, but the family moved to Amsterdam around 1650. They lived on Dam Square. As a young guy he witnessed the fire in the old townhall which made a deep impression on him. He later would describe or draw 80 fires in almost any neighborhood of Amsterdam. When he married in 1661 the family was living on Herengracht, the most fashionable canal in Amsterdam. In 1668 Cosimo II de' Medici bought one of his paintings, a view of the townhall with a manipulated perspective. Van der Heyden often painted country estates, like Goudestein, owned by Joan Huydecoper II. He was not good in drawing figures and used for his paintings a metal plate for bricks, a sponge or moss for the leaves. Johannes Lingelbach, Adriaen van de Velde und Eglon van der Neer assisted him drawing the figures. Jan van der Heyden also introduced the lamp post and in 1672 impoved the design of the fire engine. He died in wealth as the superintendent of the lighting and director of the (voluntary) firemen's guild at Amsterdam. Van der Heyden was a contemporary of the landscape painters Hobbema and Jacob van Ruisdael, with the advantage, which they lacked, of a certain professional versatility; for, whilst they painted admirable pictures and starved, he varied the practice of art with the study of mechanics. Until 1672 he painted in partnership with Adriaen van de Velde. After Adrian's death, and probably because of the loss which that event entailed upon him, he accepted the offices to which allusion has just been made. At no period of artistic activity had the system of division of labour been more fully or more constantly applied to art than it was in Holland towards the close of the 17th century. Van der Heyden, who was perfect as an architectural draughtsman insofar as he painted the outside of buildings and thoroughly mastered linear perspective, seldom turned his hand to the delineation of anything but brick houses and churches in streets and squares, or rows along canals, or "moated granges," common in his native country. He was a travelled man, had seen The Hague, Ghent and Brussels, and had ascended the Rhine past Xanten to Cologne, where he copied over and over again the tower and crane of the great cathedral. But he cared nothing for hill or vale, or stream or wood. He could reproduce the rows of bricks in a square of Dutch houses sparkling in the sun, or stunted trees and lines of dwellings varied by steeples, all in light or thrown into passing shadow by moving cloud. He had the art of painting microscopically without loss of breadth or keeping. But he could draw neither man nor beast, nor ships nor carts; and this was his disadvantage. His good genius under these circumstances was Adrian van der Velde, who enlivened his compositions with spirited figures; and the joint labour of both is a delicate, minute, transparent work, radiant with glow and atmosphere.  Related Paintings of Jan van der Heyden :. | Tiber Island Landscape | View of a Small Town Square | Deer Hunter | Wooded landscape | Old church landscape |
Related Artists:
Fitz Henry Lane
(December 19, 1804 - August 14, 1865) was an American painter and printmaker of a style that would later be called Luminism, for its use of pervasive light. Fitz Henry Lane was born on December 19, 1804, in Gloucester, Massachusetts. Lane was christened Nathaniel Rogers Lane on March 17, 1805, and would remain known as such until he was 27. It was not until March 13, 1832 that the state of Massachusetts would officially grant Lanees own formal request (made in a letter dated December 26, 1831) to change his name from Nathaniel Rogers to Fitz Henry Lane. As with practically all aspects of Lanees life, the subject of his name is one surrounded by much confusioneit was not until 2005 that historians discovered that they had been wrongly referring to the artist as Fitz Hugh, as opposed to his chosen Fitz Henry, and the reasons behind Lanees decision to change his name, and for choosing the name he did, are still very unclear.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
eric bogislaus skjoldebrand
1873-1888 Swedish Artist.